En sorglig, solig morgon

Hamnade efter två knäckemackor och en kopp te på DNs familjesidor där jag läste minnesorden om Anna, 37 år, som dött i cancer.
Sportig, uppskattad medarbetare och mor åt två små barn. Det är så otroligt svårt att förstå. Varför? Extensiella frågor kring mitt eget liv börjar mala i huvudet och tårarna och meningslösheten förblindade mig. Vad finns det för mening med att bygga upp livet, se efter hälsan, göra ett bra jobb och kära ner sig totalt i familj och nya barn om man ändå kan dö ifrån det hela imorgon?
Läs för gudskull inte om Anna i DN om du vill ha en glad dag, tänkte jag först! Tills jag kom på att det är precis tvärt om: Läs!
Artikeln lämnar en påminnelse om att livet är nu! Ta till vara på varje dag, lev i nuet! Annas liv blev för kort och hon lämnar så mycket saknad efter sig till alla sina anhöriga och till oss som läser att det inte finns en enda sekund till att spilla. "Livet är inte ett problem som ska lösas, det är en verklighet som ska upplevas". Det ska jag göra nu.