Min farmor försvann igår. 13.00 var sista gången någon såg henne. Pappa och fastrar var ute och letade hela kvällen och farfar var förgrymmad, "Tänk att hon aldrig kan passa några tider". Jag tror han syftade på middagen som de brukar äta vid fem.
Jag deltog inte fysiskt i letandet men oron gnagde och flera deckare hann utspela sig i mitt huvud under natten. Också det dålig samvetet. Varför hälsar jag inte på henne oftare? Känner jag min farmor, hur var hon när hon var ung? nu kanske det är försent att ta reda på det... Vidrigast bland alla mina tankar var fantasin om vad jag skulle ha på begravingen, och att dessutom njuta av att tanken på att få klä upp mig. Sjukt!
Kära farmor kom tillrätta i morse vid 06.30. Hon gick vilse i skogen igår när hon gick sin eftermiddagspromenix. Kall och med blåmärken sitter hon hemma hos farfar och äter, för hon var hungrig sa hon.
Jag borde skämmas för mig själv och mina tankar, det finns ju många som har verkliga probelm. Jag ska se till att komma ut iställt, klä på mig nåt snyggt och hälsa på min farmor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar