Tänk att jag skrivit detta! Det var länge sedan:
----------
Det är märkligt tycker jag, att mammor tar så stor hänsyn till sin bebis att de glömmer tid och rum. På bussen drog en liten pojke i sin mamma. Hon satt bredvid barnvagnen och tittade ut. Barnet rafsade och slet i hennes kläder och fick tillslut fram vad han letade efter. En strut. En blek strut med rosa sugpip. Mamman lutade sig framåt. Det gick inte att låta bli att titta. Pojkens ena hand höll ett stadigt grep om bröstet och mungiporna blev vita av dess innehåll.
Bussen saktade ner och dörrarna pös när resenärer klev av och nya steg på. Barnet vred och vände på sig för att se bättre. Struten hängde med men mamman fortsatte att titta åt andra hållet. Det är den naturligaste saken i världen, tänkte jag och undrade hur långt bröstet kunde bli. Min kille armbågade mig i sidan.
– Är det inte förskräckligt!
Han hade fixerat modern och barnet med blicken. Ögonen höll på att hoppa ur sina hålor och näshåret böljade som koraller ur näsan.
Ett smackande ljud fick mig att vända tillbaka blicken. Barnet slickade sig nu kring munnen och tog sedan ett nytt grepp. Herre gud! tänkte jag och korsade armarna över mina egna bröst.
– Sådär skulle väl du inte göra?
– Aldrig!
Bröstgården framför oss förstvann och bröstet blev randigt. Det skulle jag väl inte?
Barnet släppte taget och jag andades ut. Mamman stoppade in sitt trötta bröst. Men sonen var inte nöjd, han ville ha mer. Rafsandet och slitandet började om och en ny strut gjorde entré. Jag satt som klistrad. Sluta nu! Det är bara en bebis som dricker mjölk, ett barn som tar sig en slurk. Han stör inte. Det är den naturligaste saken i världen. Ändå hade jag aldrig sett något liknande. Jag var oförmögen att bryta förtrollningen. Det gick inte att slita blicken från tuttscenen. Jag sträckte mig efter det enda motgiftet, avstigningsknappen. Plingade och klev av nästa.
söndag 14 januari 2007
måndag 8 januari 2007
"Jag vet inte om jag finns när Noel fyller tre"
Knölen i Camilla Magnussons bröst var inte någon mjölkkörtel utan en elak typ av cancer.- Allt blev nattsvart, berättar hon.
2007-11-04 10:47:58 Annika Munter
På en skala mellan ett till tre, där tre är den elakaste sortens bröstcancer, var Camillas tumör en trea, stor som en pingisboll.
- Allt blev nattsvart. Jag kommer ihåg att doktorn gav mig beskedet men sedan minns jag inte så mycket mer, säger Camilla.
Oron för barnet och rädslan att kanske aldrig få träffa honom var hemsk. Men det var också tankarna på det livet i magen som gjorde att Camilla orkade kämpa.
- Dagen efter beskedet tänkte jag att nu måste jag vara stark. Jag vågade inte reagera, ville inte att barnet i magen skulle märka att mamma var ledsen.
Hemsk behandling
Camilla opererades två veckor efter beskedet och var då gravid i sjätte månaden. Fyra veckor senare påbörjade hon cellgiftsbehandling.
- Första behandlingen var hemsk, jag grät när jag kom in på avdelningen. Att se alla andra som låg där fick mig att tänka: nu är jag en av dom, och dessutom gravid. Samtidigt ville jag bara dra igång det hela så det skulle gå över.
Graviditeten kom i kläm
Camilla upplever att cancern snuvade henne på graviditeten, att hon aldrig riktigt hann glädjas åt magen.
- Vi pratade bara bröstcancer och behandlingar hela tiden, säger hon.
Cellgifterna gjorde så hon fick täta sammandragningar och Camilla blev vip-patient på specialmödravården. Två dagar innan beräknat datum sattes förlossningen igång. Och ut kom han, en perfekt hårig liten kille, Noel.
- Han har längst hår i hela familjen, säger Camilla.
Hon hade oroat sig för att han skulle tappa håret precis som hon gjort under medan cellgiftsbehandlingarna pågick.
Förlusten av håret upplever Camilla som att förlora en del av sig själv, sin kvinnlighet. Brösten däremot kunde de gärna ta bort om det skulle vara så enkelt att få bort cancern.
- Jag är inte kompis med mina bröst längre.
Noel är sex månader nu. Han i sin mammas knä, ler och ser ut som en liten trollunge med nyvaken frisyr och stora nyfikna ögon.
Camilla ville rymma
När Noel var fyra veckor gammal startades ytterligare en cellgiftsbehandling. Det var tufft och periodvis ville Camilla bara ta Noel och rymma bort från alltihop.
- Men då kanske jag inte skulle få vara Noels mamma så länge till, säger Camilla.
Hon tog förstås cellgifterna. De gjorde henne sängliggandes med smärtor i muskler och leder, blåsor i hela munnen och svårt för att äta. De tolv graviditetskilona rasade av och till och med att lyfta lilla Noel blev tungt. Men det fick gå i alla fall.
- När man tror att all kraft är slut då finns det så mycket kvar, säger Camilla.
"Jag minns inte hur jag var innan"
Camilla ser ut som vilken ung, snygg mamma som helst. Det går inte att låta bli att förundras över hur stark hon måste vara, eller har blivit.
- Jag minns knappt hur jag var innan, den Camilla finns inte kvar. Hon trodde nog att hon var odödlig, nu inser jag hur skört livet är.
För en dryg månad sedan strålades bröstet för sista gången och så sent som i förrgår opererades injektionsporten ut ur axeln. Kroppen värker fortfarande men Camilla har börjat tänka och planera framåt. Huset ska byggas ut och en ny båt ska inhandlas, helst redan idag.
- Jag ser ljust på framtiden men känner mig stressad, jag vill göra allt, nu.
Rädslan för ett återfall är ständigt närvarande och vid minsta krämpa blir Camilla orolig.
- Folk bara förväntar sig att få uppleva sina barns student och bröllop. Det gör inte jag, jag är inte ens säker på att jag finns när Noel fyller tre. Jag kan bara hoppas.
- Jag längtar efter vardagsproblem, det är lyx, säger hon.
Källa: Intervju med Camilla Magnusson 071024
Viktigt att barn har roligt
Ett 40-tal bara fötter trummar mot golvet. Fötterna sitter på 20 Super Monster som tränar på The Little Gym i Stockholm.
2007-12-06 21:16:40 Annika Munter
- Idag måste ni har stora öron och lyssna på fröken, säger instruktören Anna Svensson.
Men barnens öron är ganska små och det är svårt att sitta still i den färgglada gympasalen. Alla redskap och färger på The Little Gym är väl genomtänkta för att stimulera barnen till rörelse. Med tanke på problemen med ökad ohälsa och övervikt bland barn anser Lotta Alvérus, delägare The Little Gym City, att det är viktigt att tidigt intressera barn för rörelseglädje och träning.
- Det är jätteviktigt att barnen tycker det är roligt att röra på sig. Då kommer de vilja fortsätta och det blir en naturlig del av vardagen.
Baktanke med träning
Maude Ringertz har gått på The Little Gym i två år, sedan sex månaders ålder.
- Jag vill att Maude ska hålla på med någon slags idrott. Jag har själv vuxit upp så och tycker att det är viktigt, säger hennes mamma Magdalena Ringertz.
Lotta Alvérus berättar att många överviktiga barn tränar hos dem och att de som alla andra får utvecklas i sin egen takt.
- Vi uppmanar till rörelse men också till att se över sin kost. Parallellt med träningen erbjuds föräldrar och barn matlagningskurser och kostrådgivning. Den 18 december erbjuds de lite äldre barnen att laga nyttigt julgodis föräldrafritt.
Ökat intresse
Intresset för The Little Gyms utbud har ökat enormt sedan konceptet kom till Sverige för två år sedan.
- Det är först nu som man börjar förstå vad det ger, säger Lotta Alvérus och berättar hur motoriken förbättras och barnens självförtroende ökar.
Femhundra barn mellan 4 månader och 12 år deltar på The Little Gyms cirka 30 pass varje vecka. Alla klasser heter roliga saker som Super Monster, Småkryp, Skrattmaskar eller Skruvar. I gymmet hörs glada skrik, barnen njuter högljutt av alla färgglada mattor att springa på, hoppa på och krypa under.
- Barnen får så mycket energi här inne. De får röra på sig hur mycket de vill och älskar det, säger Lotta Alvérus.
Sitter aldrig still
Och det är inte svårt att se. Tittar man på Super Monstrena i denna klass är det svårt att tro att de någonsin sitter still. Instruktör Anna Svensson har blåst upp en jättelik studsmatta och barnen far framåt som studsbollar. De får hjälp att göra en kullerbytta och springer sedan så snabbt benen bär dem tillbaka för att göra övningen en gång till. Föräldrarna försöker springa lika snabbt som barnen för att undvika krockar eller fall av mattan.
Veronica Lax är en av föräldrarna. Hennes dotter Rebecca älskar att springa och då är det tryggt att vara på en ”säker bana”.
- Rebecca har lärt sig koordination och fått jättebra balans. Jag tänker inte alls att gympan ska vara fetmaförebyggande, men jag vill inte att Rebecca ska bli inaktiv.
Varning
Lilla Hugo, som provade Super Monsterklassen när mamma Annika skrev detta reportage, har varit ett Super Monster i flera dagar efter det.
2007-12-06 21:16:40 Annika Munter
- Idag måste ni har stora öron och lyssna på fröken, säger instruktören Anna Svensson.
Men barnens öron är ganska små och det är svårt att sitta still i den färgglada gympasalen. Alla redskap och färger på The Little Gym är väl genomtänkta för att stimulera barnen till rörelse. Med tanke på problemen med ökad ohälsa och övervikt bland barn anser Lotta Alvérus, delägare The Little Gym City, att det är viktigt att tidigt intressera barn för rörelseglädje och träning.
- Det är jätteviktigt att barnen tycker det är roligt att röra på sig. Då kommer de vilja fortsätta och det blir en naturlig del av vardagen.
Baktanke med träning
Maude Ringertz har gått på The Little Gym i två år, sedan sex månaders ålder.
- Jag vill att Maude ska hålla på med någon slags idrott. Jag har själv vuxit upp så och tycker att det är viktigt, säger hennes mamma Magdalena Ringertz.
Lotta Alvérus berättar att många överviktiga barn tränar hos dem och att de som alla andra får utvecklas i sin egen takt.
- Vi uppmanar till rörelse men också till att se över sin kost. Parallellt med träningen erbjuds föräldrar och barn matlagningskurser och kostrådgivning. Den 18 december erbjuds de lite äldre barnen att laga nyttigt julgodis föräldrafritt.
Ökat intresse
Intresset för The Little Gyms utbud har ökat enormt sedan konceptet kom till Sverige för två år sedan.
- Det är först nu som man börjar förstå vad det ger, säger Lotta Alvérus och berättar hur motoriken förbättras och barnens självförtroende ökar.
Femhundra barn mellan 4 månader och 12 år deltar på The Little Gyms cirka 30 pass varje vecka. Alla klasser heter roliga saker som Super Monster, Småkryp, Skrattmaskar eller Skruvar. I gymmet hörs glada skrik, barnen njuter högljutt av alla färgglada mattor att springa på, hoppa på och krypa under.
- Barnen får så mycket energi här inne. De får röra på sig hur mycket de vill och älskar det, säger Lotta Alvérus.
Sitter aldrig still
Och det är inte svårt att se. Tittar man på Super Monstrena i denna klass är det svårt att tro att de någonsin sitter still. Instruktör Anna Svensson har blåst upp en jättelik studsmatta och barnen far framåt som studsbollar. De får hjälp att göra en kullerbytta och springer sedan så snabbt benen bär dem tillbaka för att göra övningen en gång till. Föräldrarna försöker springa lika snabbt som barnen för att undvika krockar eller fall av mattan.
Veronica Lax är en av föräldrarna. Hennes dotter Rebecca älskar att springa och då är det tryggt att vara på en ”säker bana”.
- Rebecca har lärt sig koordination och fått jättebra balans. Jag tänker inte alls att gympan ska vara fetmaförebyggande, men jag vill inte att Rebecca ska bli inaktiv.
Varning
Lilla Hugo, som provade Super Monsterklassen när mamma Annika skrev detta reportage, har varit ett Super Monster i flera dagar efter det.
söndag 7 januari 2007
"Jag vet inte om jag finns när Noel fyller tre"
Knölen i Camilla Magnussons bröst var inte någon mjölkkörtel utan en elak typ av bröstcancer. "Det här kan inte hända!", var Camillas första tanke.2007-11-04 10:47:58 Annika Munter
Oron för barnet och rädslan att kanske aldrig få träffa honom var hemsk. Men det var också tankarna på det lilla livet i magen som gjorde att Camilla orkade kämpa.
- Redan dagen efter beskedet tänkte jag att nu måste jag vara stark. Jag vågade inte reagera, ville inte att barnet i magen skulle märka att mamma var ledsen.
Inget fick störa graviditeten
Noel är sex månader nu. Han hänger nöjd på Camillas mage medan hon manövrerar familjens båt för att plocka upp mig från fastlandet. Vant kör hon upp på stenstranden, hoppar ur och hjälper mig ombord. För ett år sedan stod Camilla på samma strand, gravid i sjätte månaden och på väg till sjukhuset för att ta emot provsvar. Hon berättar att hon tittade tillbaka över vattnet, mot ön där hon bor, och tänkte att det här kunde vara sista gången hon åkte här som frisk.
- Men sedan slog jag bort tanken. Jag var ju gravid och räknade med att få ett bra besked den morgonen. Inget fick störa min graviditet, dessutom skulle jag jobba på eftermiddagen.
Värsta sortens cancer
På en skala mellan ett till tre, där tre är den elakaste sortens bröstcancer, var Camillas tumör en trea, stor som en pingisboll.
- Allt blev nattsvart. Jag kommer ihåg att doktorn gav mig beskedet men sedan minns jag inte så mycket mer, säger Camilla.
Två veckor senare opererades Camilla och en månad senare påbörjade hon cellgiftsbehandling. En behandling som var anpassad för gravida.
- Första behandlingen var hemsk, jag grät när jag kom in på avdelningen. Att se alla andra som låg där fick mig att tänka: nu är jag en av dom och dessutom gravid. Samtidigt ville jag bara dra igång det hela så det skulle gå över.
Graviditeten kom i kläm
Vi sitter i Camillas vardagsrum med utsikt över vattnet. Höstlöv virvlar ute i trädgården och en bit nedanför huset ligger båten och guppar. Camilla bläddrar i sin almanacka och berättar att hon delade in behandlingen i delmål. Men graviditeten kom lite i kläm och Camilla upplever att cancern snuvade henne på graviditeten.
- Vi pratade bara bröstcancer och behandlingar hela tiden, säger hon.
En perfekt bebis
Cellgifterna gjorde så hon fick täta sammandragningar och Camilla blev vip-patient på specialmödravården.
–Jag är så glad att dom fanns där, för där fick jag vara gravid och se alla andra blivande mammor vanka omkring.
Två dagar innan beräknat datum sattes förlossningen igång. Det gjorde ont, men var en positiv smärta. Och ut kom han, en perfekt hårig liten kille, Noel.
"Jag är inte kompis med mina bröst"
Noel sitter i sin mammas knä. Han ler och ser ut som en liten trollunge med nyvaken frisyr och stora nyfikna ögon.
- Han har längst hår i hela familjen, säger Camilla som oroat sig för att han skulle tappa håret precis som hon gjort under cellgiftsbehandlingarna.
Innan låg håret långt ned på Camillas rygg. Förlusten av det upplever Camilla som att förlora en del av sig själv, sin kvinnlighet. Brösten däremot kunde de gärna ta bort om det skulle vara så enkelt att få bort cancern.
- Jag är inte kompis med mina bröst längre.
Camilla ville rymma
När Noel var fyra veckor gammal sattes en ny behandling igång. Det var tufft och periodvis ville Camilla bara ta Noel och rymma bort från alltihop.
- Men då kanske jag inte skulle få vara Noels mamma så länge till, säger Camilla.
Camilla tog förstås cellgifterna. De gjorde henne sängliggandes med smärtor i muskler och leder, blåsor i hela munnen och svårt för att äta. De tolv graviditetskilona rasade av och till och med att lyfta lilla Noel blev tungt. När det var som värst kom Camillas mamma och avlastade. Familj och vänner har betytt mycket.
- Och jag har lärt att när man tror att all kraft är slut då finns det så mycket kvar.
"Jag minns inte hur jag var innan"
Camilla serverar kaffe från cappucinomaskinen samtidigt som hon berättar. Hon ler och skrattar och ser ut som vilken ung, snygg mamma som helst. Det går inte att låta bli att förundras över hur stark hon måste vara, eller har blivit.
- Jag minns knappt hur jag var innan, den Camilla finns inte kvar. Hon trodde nog att hon var odödlig, nu inser jag hur skört livet är.
Vardagsproblem är lyx
Livets glädjestunder är många och Camilla njuter av att livet böjar likna en vardag.
- Jag längtar efter vardagsproblem, det är lyx, säger hon.
Ser ljust på framtiden
Behandlingarna är avslutade. För en dryg månad sedan strålades bröstet för sista gången och så sent som i förrgår opererades injektionsporten ut ur axeln.
Kroppen värker fortfarande av behandlingarna men Camilla har börjat tänka och planera framåt. Huset ska byggas ut och en ny båt ska inhandlas, helst redan idag.
- Jag ser ljust på framtiden men känner mig stressad, jag vill göra allt, nu.
Förväntar sig inget
Rädslan för ett återfall finns och vid minsta krämpa blir Camilla orolig.
- Folk bara förväntar sig att få uppleva sina barns student och bröllop. Det gör inte jag, jag är inte ens säker på att jag finns när Noel fyller tre. Jag kan bara hoppas.
Vårt möte närmar sig sitt slut och vi går ned till båten igen. Camilla och Noel kör mig från ön till fastlandet. På stenstranden säger vi hejdå till varandra. När hon åker tänker jag: hon kommer åka den här vägen, som frisk, många gånger till.
Källa: Intervju med Camilla Magnusson 071024
Mamma-bootcamp inget för flanörer
Trötta mammor med magar som degklumpar förvandlas till energisprutor. Men det krävs lite smärta! Följ med på mamma-bootcamp.2007-05-02 09:54:19 Annika Munter
- Öka tjejer! Instruktören Olga Altsved hojtar åt de sex mammorna med barnvagn. Det är uppvärmning på mamma-bootcamp på Djurgården i Stockholm.
- Mammor behöver köra mer styrka, de promenerar för mycket! Framför allt behöver de starkare armar, ben och bättre hållning, säger hon och instruerar utfall bakom vagnarna.
Ryggen ska vara rak och benböjen djupa. Mammornas samtal som varit ganska intensiva under uppvärmningen dämpas och en och annan svettpärla blänker till i pannan.
- Det krävs lite smärta, säger Olga när deltagarna börjar grimasera.
"Vält björken!"
När benen fått sitt plockar Olga fram gummiband och drar dem runt björkarna på ängen. De utgör motståndet för rygg, bröst och axlar.
- Vält björkarna! peppas deltagarna.
Flanörer tittar och ler mot mamma-ekipagen och en uteliggare på bänken bredvid tar av sig mössan för att se bättre när mammorna hoppar runt rododenronbuskarna.
Det ska börjas i tid
De barn som är vakna tittar uppmärksamt på sina rödrosiga mammor. Lilla Frans Holgen, 1 år, provdrar förtjust i gummibandet.
- Det ska börjas i tid, säger mamma Linda.
Madeleine, 6 månader sover i vagnen medan hennes mamma Louise Grunthal tränar.
- Den här träningen är jätteviktig för psyket. Alla mammor borde träna, säger hon och kör vagnen fram och tillbaka så att gruset skvätter.
Olga berömmer och visar hur ben-övningarna ska se ut. Att hon själv fött tre barn och vid varje graviditet gått upp 30 kilo går inte ens att gissa sig till.
Dags att göra något
Annas son, Noa, är bara 3 månader och Anna har nyss kommit igång med träningen.
- Jag försökte göra en situp hemma men det gick inte. När kroppen inte orkar är det dags att göra något, säger hon och fortstätter:
- Magen är som en stor degklump. Det vill jag ändra på!
Mammorna Jenny, Linda och Maria håller med om att magen är högprioriterad.
Stans bästa gym
Styrka och kondition varvas under en timmas intensivt intervallpass. Några barn tröttnar mot slutet och mammorna får en giltig ursäkt att pausa och trösta. Slutligen, på utrullade mattor, får sig mammornas fokusområde, magen, en omgång. Med ”plankan” och ”midjesvängningar” tuktas de djupa och sneda magmusklerna. En av mammorna får en fågelbajs på sig. Olga skrattar:
- Stockholms bästa gym eller hur!
Olga Altsved
Olga Altsved, 34 år, är specialiserad på mamma-kroppen och är initiativtagare till mamma-bootcampträningen. Varje måndag och onsdag tränar Olga mammor på vackra Djurgården i Stockholm. Samling 9.45, Djurgårdsbron. Vill du veta mer? Besök Olgas på fitnessformammor.se
Olga Altsved, 34 år, är specialiserad på mamma-kroppen och är initiativtagare till mamma-bootcampträningen. Varje måndag och onsdag tränar Olga mammor på vackra Djurgården i Stockholm. Samling 9.45, Djurgårdsbron. Vill du veta mer? Besök Olgas på fitnessformammor.se
Tips!
Styrketräna! Blir du starkare och blir din hållning bättre.
Träna magen med statiska övningar. Avvakta situps 6-9 månader efter förlossningen.
Hoppa över allt fika.
Styrketräna! Blir du starkare och blir din hållning bättre.
Träna magen med statiska övningar. Avvakta situps 6-9 månader efter förlossningen.
Hoppa över allt fika.
torsdag 4 januari 2007
Sagotant full av hemligheter
Hon rymde hemifrån, trotsade Hitler och skickade passionerade kärleksbrev till sina flickvänner. Selma Lagerlöf var ingen vanlig sagotant. Hon levde ett omsusat liv och var inte rädd att sticka ut hakan. I år blir författarens liv tv- serie med Helena Bergström
i huvudrollen.
"Snart skall vi arbeta tillsammans och älska, älska opptända. Det är så härligt att tänka på”, skriver Selma till Valborg Olander samma år som hon tog emot Nobelpriset. Breven mellan de två kvinnorna är minst sagt glödande, ändå är det Sophie Elkan som oftast nämns som föremål för Selmas kärlek. I årets juldrama i SVT får vi möta kvinnorna under två dygn i Selmas liv. Helena Bergström spelar huvudrollen.
Vansinnigt förälskad
Selma Lagerlöf skulle ha fyllt 150 år i år. Hon var en stark och okuvlig kvinna och hennes förmodade homosexuella läggning får henne dessutom att framstå som otroligt modig. Eller bara vansinnigt förälskad. Homosexualitet var inte alls accepterat men Selma valde att leva sitt liv som hon ville ha det och kärlek ingick. Hon föddes i en tid då kvinnan generellt hade få rättigheter och möjligheter. Men Selmas frihetslängtan gav henne styrka att leva ett annorlunda och eget liv.
Mot sin fars vilja lämnade hon hemmet i Mårbacka, utanför Sunne, när hon var 23 år gammal och flyttade till Stockholm för att studera till lärare. Nnobelpriset räckte inte Tio år senare debuterade hon med Gösta Berlings Saga och 1909 blev Selma Lagerlöf den första kvinnan i världshistorien som fick Nobelpriset i litteratur. Det prestigefyllda priset gjorde Selma till miljonär i dagens mått mätt. Pengarna använde hon för att köpa tillbaka Mårbackas skog och mark som hennes far förlorat med gården flera år tidigare. Trots prispengarna hamnade Selma i akut penningbrist och breven till Bonniers förlag där hon frågar om det kommit in några pengar är många.
Affärskvinnan Selma hade många idéer om hur hon kunde öka lönsamheten på sin gård. Hon började sälja bensin på Mårbacka. En av orsakerna sägs vara att slippa ha turister som hävdade bensinstopp för att få möjlighet att få sängplats hos nobelpristagerskan. Hon började också sälja Mårbacka Havrekraft, skrädmjöl som det heter på värmländska (rostat och malet havregryn).
Ibland paketerades så mycket som tio ton skrädmjöl per månad på Mårbacka. Mjölet såldes bland annat till NK i Stockholm.
Trotsade Hitler
Selma var inte ens rädd för att trotsa Hitler. Nazisterna
marscherade i Tyskland och Sverige var starkt influerat av nazistiska idéer men Selma stod upp för sina åsikter. Hon fördömde offentligt nazismen och hjälpte den judiska författarinnan Nelly Sachs till Sverige. Selma kritiserades hårt i tysk press och hennes försäljningssiffror sjönk drastiskt. 81 år gammal dog Selma Lagerlöf den 16 mars 1940. Förutom alla hennes böcker finns det 42 000 brev med Selmas korrespondens, bevarade. Det är dessa brev manusförfattaren Åsa Lantz har inspirerats av när hon skrivit manuskriptet till tv-serien om Selma.
Källa: Mårbacka stiftelsen Foto: Ateljé Jaeger i Stockholm, Ola Kjelbye
i huvudrollen.
"Snart skall vi arbeta tillsammans och älska, älska opptända. Det är så härligt att tänka på”, skriver Selma till Valborg Olander samma år som hon tog emot Nobelpriset. Breven mellan de två kvinnorna är minst sagt glödande, ändå är det Sophie Elkan som oftast nämns som föremål för Selmas kärlek. I årets juldrama i SVT får vi möta kvinnorna under två dygn i Selmas liv. Helena Bergström spelar huvudrollen.
Vansinnigt förälskad
Selma Lagerlöf skulle ha fyllt 150 år i år. Hon var en stark och okuvlig kvinna och hennes förmodade homosexuella läggning får henne dessutom att framstå som otroligt modig. Eller bara vansinnigt förälskad. Homosexualitet var inte alls accepterat men Selma valde att leva sitt liv som hon ville ha det och kärlek ingick. Hon föddes i en tid då kvinnan generellt hade få rättigheter och möjligheter. Men Selmas frihetslängtan gav henne styrka att leva ett annorlunda och eget liv.
Mot sin fars vilja lämnade hon hemmet i Mårbacka, utanför Sunne, när hon var 23 år gammal och flyttade till Stockholm för att studera till lärare. Nnobelpriset räckte inte Tio år senare debuterade hon med Gösta Berlings Saga och 1909 blev Selma Lagerlöf den första kvinnan i världshistorien som fick Nobelpriset i litteratur. Det prestigefyllda priset gjorde Selma till miljonär i dagens mått mätt. Pengarna använde hon för att köpa tillbaka Mårbackas skog och mark som hennes far förlorat med gården flera år tidigare. Trots prispengarna hamnade Selma i akut penningbrist och breven till Bonniers förlag där hon frågar om det kommit in några pengar är många.
Affärskvinnan Selma hade många idéer om hur hon kunde öka lönsamheten på sin gård. Hon började sälja bensin på Mårbacka. En av orsakerna sägs vara att slippa ha turister som hävdade bensinstopp för att få möjlighet att få sängplats hos nobelpristagerskan. Hon började också sälja Mårbacka Havrekraft, skrädmjöl som det heter på värmländska (rostat och malet havregryn).
Ibland paketerades så mycket som tio ton skrädmjöl per månad på Mårbacka. Mjölet såldes bland annat till NK i Stockholm.
Trotsade Hitler
Selma var inte ens rädd för att trotsa Hitler. Nazisterna
marscherade i Tyskland och Sverige var starkt influerat av nazistiska idéer men Selma stod upp för sina åsikter. Hon fördömde offentligt nazismen och hjälpte den judiska författarinnan Nelly Sachs till Sverige. Selma kritiserades hårt i tysk press och hennes försäljningssiffror sjönk drastiskt. 81 år gammal dog Selma Lagerlöf den 16 mars 1940. Förutom alla hennes böcker finns det 42 000 brev med Selmas korrespondens, bevarade. Det är dessa brev manusförfattaren Åsa Lantz har inspirerats av när hon skrivit manuskriptet till tv-serien om Selma.
Källa: Mårbacka stiftelsen Foto: Ateljé Jaeger i Stockholm, Ola Kjelbye
måndag 1 januari 2007
Var fin om du ska lida pin
Du vet hur det är när man förbereder sig för något stort. Förväntansfullt planerar man vad man ska ha på sig. Fantiserar om vad som kommer att hända och vad man vill säga. Jag brukar träna danssteg framför spegeln och smygöva på repliker.
Just nu står jag inför den största dagen i mitt liv hittills. Jag har provskrikit och stönat lite, utvärderat olika ställningar och besökt ett förlossningsrum. Allt för att förbereda mig. Trots det kan jag inte föreställa mig hur det kommer att kännas att vara i rummet. Vagga och hänga med krökt rygg över en brits. Att iklädd Landstingets stora vita förlossningsrock bli ett med sjukhusets apparatur och teknik. Tankarna på mig själv iförd en oformlig bomullssäck bidrar inte till känslan av en outtröttlig och kämpandes urmoder. Jag längtar inte dit trots att jag otåligt räknar ned dagarna.
För tjugo år sedan längtade jag efter att mitt sjuårskalas. Jag räknade ned dagarna tills gästerna skulle komma. Klänningen jag skulle ha var vit med flera lager av tunt fladdrande tyg och broderad med silverglitter. Den kastade solkatter ifrån sig in i spegeln när jag provade den. I den var jag en discokula, energin sprutade och jag kände mig som en prinsessa. Varje gång jag såg klänningen stack det till i mig av spänning. Magen åkte Vikingagungan flera gånger om när jag höll klänningen framför mig och gjorde en piruett. Det var en del av uppvärmningen. När kalaset sedan var igång njöt jag och stal förstås hela showen.
Idag gör jag inte alltid piruetter men jag planerar vad jag ska ha på mig i god tid. Förberedelserna börjar i samma stund som jag blir bjuden till fest. Då kommer bilderna. Bilder av mig själv inför midsommarafton, när jag dansar i en prickig klänning kring midsommarstången. Äter sillunch i stickad polo och vinner sjukampen i slitna Leejeans. På samma sätt ser jag framför mig hur jag föder barn som en kanon. Jag pustar, stönar och tar i från tårna. Och tillslut vinner jag högsta pris, jackpot, tjugofemtusen i månaden tjugofem år framöver! Det enda som skingrar tankarna på denna Grand Slam är tanken på mig själv som en del av sjukhusrummet. Vaggandes i Landstingets vita förlossningsrock förvandlas jag inte till en discokula. Ingen kula i världen kastar solkatter ifrån sig om den inte är prydd med glitter. Därför ska jag föda barn i strass.
Jag övertygad om att jag kommer att göra större succé i omsorgsfullt valda kläder vid denna högtid precis som vid andra. Med symaskinens hjälp har jag byggt upp mitt självförtroende. Jag står, går och gör piruetter framför spegeln i min storblommiga färgglada förlossningsrock. Självklart är jag nervös nu när det snart är dags för premiär. Men efter alla piruetter längtar jag faktiskt efter att spela huvudrollen som den outtröttliga urmodern i blommigt.
Min näthinna skickar redan vinnarbilder till mitt självförtroende. Rocken kommer att göra det möjligt för mig att ta ut dansstegen ordentligt. I rätt outfit orkar jag dansa till klockan fem på morgonen. I ett par mjukisbyxor hemma i soffan hade John Blund slagit mig i huvudet för länge sedan. Han är inte bjuden. För när den verkliga huvudpersonen i mitt liv gör entré ska jag vara vaken.
Just nu står jag inför den största dagen i mitt liv hittills. Jag har provskrikit och stönat lite, utvärderat olika ställningar och besökt ett förlossningsrum. Allt för att förbereda mig. Trots det kan jag inte föreställa mig hur det kommer att kännas att vara i rummet. Vagga och hänga med krökt rygg över en brits. Att iklädd Landstingets stora vita förlossningsrock bli ett med sjukhusets apparatur och teknik. Tankarna på mig själv iförd en oformlig bomullssäck bidrar inte till känslan av en outtröttlig och kämpandes urmoder. Jag längtar inte dit trots att jag otåligt räknar ned dagarna.
För tjugo år sedan längtade jag efter att mitt sjuårskalas. Jag räknade ned dagarna tills gästerna skulle komma. Klänningen jag skulle ha var vit med flera lager av tunt fladdrande tyg och broderad med silverglitter. Den kastade solkatter ifrån sig in i spegeln när jag provade den. I den var jag en discokula, energin sprutade och jag kände mig som en prinsessa. Varje gång jag såg klänningen stack det till i mig av spänning. Magen åkte Vikingagungan flera gånger om när jag höll klänningen framför mig och gjorde en piruett. Det var en del av uppvärmningen. När kalaset sedan var igång njöt jag och stal förstås hela showen.
Idag gör jag inte alltid piruetter men jag planerar vad jag ska ha på mig i god tid. Förberedelserna börjar i samma stund som jag blir bjuden till fest. Då kommer bilderna. Bilder av mig själv inför midsommarafton, när jag dansar i en prickig klänning kring midsommarstången. Äter sillunch i stickad polo och vinner sjukampen i slitna Leejeans. På samma sätt ser jag framför mig hur jag föder barn som en kanon. Jag pustar, stönar och tar i från tårna. Och tillslut vinner jag högsta pris, jackpot, tjugofemtusen i månaden tjugofem år framöver! Det enda som skingrar tankarna på denna Grand Slam är tanken på mig själv som en del av sjukhusrummet. Vaggandes i Landstingets vita förlossningsrock förvandlas jag inte till en discokula. Ingen kula i världen kastar solkatter ifrån sig om den inte är prydd med glitter. Därför ska jag föda barn i strass.
Jag övertygad om att jag kommer att göra större succé i omsorgsfullt valda kläder vid denna högtid precis som vid andra. Med symaskinens hjälp har jag byggt upp mitt självförtroende. Jag står, går och gör piruetter framför spegeln i min storblommiga färgglada förlossningsrock. Självklart är jag nervös nu när det snart är dags för premiär. Men efter alla piruetter längtar jag faktiskt efter att spela huvudrollen som den outtröttliga urmodern i blommigt.
Min näthinna skickar redan vinnarbilder till mitt självförtroende. Rocken kommer att göra det möjligt för mig att ta ut dansstegen ordentligt. I rätt outfit orkar jag dansa till klockan fem på morgonen. I ett par mjukisbyxor hemma i soffan hade John Blund slagit mig i huvudet för länge sedan. Han är inte bjuden. För när den verkliga huvudpersonen i mitt liv gör entré ska jag vara vaken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)