"Jag vet inte om jag finns när Noel fyller tre"

Knölen i Camilla Magnussons bröst var inte någon mjölkkörtel utan en elak typ av cancer.
- Allt blev nattsvart, berättar hon.
2007-11-04 10:47:58 Annika Munter

På en skala mellan ett till tre, där tre är den elakaste sortens bröstcancer, var Camillas tumör en trea, stor som en pingisboll.

- Allt blev nattsvart. Jag kommer ihåg att doktorn gav mig beskedet men sedan minns jag inte så mycket mer, säger Camilla.

Oron för barnet och rädslan att kanske aldrig få träffa honom var hemsk. Men det var också tankarna på det livet i magen som gjorde att Camilla orkade kämpa.

- Dagen efter beskedet tänkte jag att nu måste jag vara stark. Jag vågade inte reagera, ville inte att barnet i magen skulle märka att mamma var ledsen.

Hemsk behandling
Camilla opererades två veckor efter beskedet och var då gravid i sjätte månaden. Fyra veckor senare påbörjade hon cellgiftsbehandling.

- Första behandlingen var hemsk, jag grät när jag kom in på avdelningen. Att se alla andra som låg där fick mig att tänka: nu är jag en av dom, och dessutom gravid. Samtidigt ville jag bara dra igång det hela så det skulle gå över.

Graviditeten kom i kläm
Camilla upplever att cancern snuvade henne på graviditeten, att hon aldrig riktigt hann glädjas åt magen.

- Vi pratade bara bröstcancer och behandlingar hela tiden, säger hon.

Cellgifterna gjorde så hon fick täta sammandragningar och Camilla blev vip-patient på specialmödravården. Två dagar innan beräknat datum sattes förlossningen igång. Och ut kom han, en perfekt hårig liten kille, Noel.

- Han har längst hår i hela familjen, säger Camilla.

Hon hade oroat sig för att han skulle tappa håret precis som hon gjort under medan cellgiftsbehandlingarna pågick.

Förlusten av håret upplever Camilla som att förlora en del av sig själv, sin kvinnlighet. Brösten däremot kunde de gärna ta bort om det skulle vara så enkelt att få bort cancern.

- Jag är inte kompis med mina bröst längre.

Noel är sex månader nu. Han i sin mammas knä, ler och ser ut som en liten trollunge med nyvaken frisyr och stora nyfikna ögon.

Camilla ville rymma
När Noel var fyra veckor gammal startades ytterligare en cellgiftsbehandling. Det var tufft och periodvis ville Camilla bara ta Noel och rymma bort från alltihop.

- Men då kanske jag inte skulle få vara Noels mamma så länge till, säger Camilla.

Hon tog förstås cellgifterna. De gjorde henne sängliggandes med smärtor i muskler och leder, blåsor i hela munnen och svårt för att äta. De tolv graviditetskilona rasade av och till och med att lyfta lilla Noel blev tungt. Men det fick gå i alla fall.

- När man tror att all kraft är slut då finns det så mycket kvar, säger Camilla.

"Jag minns inte hur jag var innan"
Camilla ser ut som vilken ung, snygg mamma som helst. Det går inte att låta bli att förundras över hur stark hon måste vara, eller har blivit.

- Jag minns knappt hur jag var innan, den Camilla finns inte kvar. Hon trodde nog att hon var odödlig, nu inser jag hur skört livet är.

För en dryg månad sedan strålades bröstet för sista gången och så sent som i förrgår opererades injektionsporten ut ur axeln. Kroppen värker fortfarande men Camilla har börjat tänka och planera framåt. Huset ska byggas ut och en ny båt ska inhandlas, helst redan idag.

- Jag ser ljust på framtiden men känner mig stressad, jag vill göra allt, nu.

Rädslan för ett återfall är ständigt närvarande och vid minsta krämpa blir Camilla orolig.

- Folk bara förväntar sig att få uppleva sina barns student och bröllop. Det gör inte jag, jag är inte ens säker på att jag finns när Noel fyller tre. Jag kan bara hoppas.

- Jag längtar efter vardagsproblem, det är lyx, säger hon.

Källa: Intervju med Camilla Magnusson 071024