"Jag vet inte om jag finns när Noel fyller tre"

Knölen i Camilla Magnussons bröst var inte någon mjölkkörtel utan en elak typ av bröstcancer. "Det här kan inte hända!", var Camillas första tanke.
2007-11-04 10:47:58 Annika Munter

Oron för barnet och rädslan att kanske aldrig få träffa honom var hemsk. Men det var också tankarna på det lilla livet i magen som gjorde att Camilla orkade kämpa.

- Redan dagen efter beskedet tänkte jag att nu måste jag vara stark. Jag vågade inte reagera, ville inte att barnet i magen skulle märka att mamma var ledsen.

Inget fick störa graviditeten
Noel är sex månader nu. Han hänger nöjd på Camillas mage medan hon manövrerar familjens båt för att plocka upp mig från fastlandet. Vant kör hon upp på stenstranden, hoppar ur och hjälper mig ombord. För ett år sedan stod Camilla på samma strand, gravid i sjätte månaden och på väg till sjukhuset för att ta emot provsvar. Hon berättar att hon tittade tillbaka över vattnet, mot ön där hon bor, och tänkte att det här kunde vara sista gången hon åkte här som frisk.

- Men sedan slog jag bort tanken. Jag var ju gravid och räknade med att få ett bra besked den morgonen. Inget fick störa min graviditet, dessutom skulle jag jobba på eftermiddagen.

Värsta sortens cancer
På en skala mellan ett till tre, där tre är den elakaste sortens bröstcancer, var Camillas tumör en trea, stor som en pingisboll.

- Allt blev nattsvart. Jag kommer ihåg att doktorn gav mig beskedet men sedan minns jag inte så mycket mer, säger Camilla.

Två veckor senare opererades Camilla och en månad senare påbörjade hon cellgiftsbehandling. En behandling som var anpassad för gravida.

- Första behandlingen var hemsk, jag grät när jag kom in på avdelningen. Att se alla andra som låg där fick mig att tänka: nu är jag en av dom och dessutom gravid. Samtidigt ville jag bara dra igång det hela så det skulle gå över.

Graviditeten kom i kläm
Vi sitter i Camillas vardagsrum med utsikt över vattnet. Höstlöv virvlar ute i trädgården och en bit nedanför huset ligger båten och guppar. Camilla bläddrar i sin almanacka och berättar att hon delade in behandlingen i delmål. Men graviditeten kom lite i kläm och Camilla upplever att cancern snuvade henne på graviditeten.

- Vi pratade bara bröstcancer och behandlingar hela tiden, säger hon.

En perfekt bebis
Cellgifterna gjorde så hon fick täta sammandragningar och Camilla blev vip-patient på specialmödravården.

–Jag är så glad att dom fanns där, för där fick jag vara gravid och se alla andra blivande mammor vanka omkring.

Två dagar innan beräknat datum sattes förlossningen igång. Det gjorde ont, men var en positiv smärta. Och ut kom han, en perfekt hårig liten kille, Noel.

"Jag är inte kompis med mina bröst"
Noel sitter i sin mammas knä. Han ler och ser ut som en liten trollunge med nyvaken frisyr och stora nyfikna ögon.

- Han har längst hår i hela familjen, säger Camilla som oroat sig för att han skulle tappa håret precis som hon gjort under cellgiftsbehandlingarna.

Innan låg håret långt ned på Camillas rygg. Förlusten av det upplever Camilla som att förlora en del av sig själv, sin kvinnlighet. Brösten däremot kunde de gärna ta bort om det skulle vara så enkelt att få bort cancern.

- Jag är inte kompis med mina bröst längre.

Camilla ville rymma
När Noel var fyra veckor gammal sattes en ny behandling igång. Det var tufft och periodvis ville Camilla bara ta Noel och rymma bort från alltihop.

- Men då kanske jag inte skulle få vara Noels mamma så länge till, säger Camilla.

Camilla tog förstås cellgifterna. De gjorde henne sängliggandes med smärtor i muskler och leder, blåsor i hela munnen och svårt för att äta. De tolv graviditetskilona rasade av och till och med att lyfta lilla Noel blev tungt. När det var som värst kom Camillas mamma och avlastade. Familj och vänner har betytt mycket.

- Och jag har lärt att när man tror att all kraft är slut då finns det så mycket kvar.

"Jag minns inte hur jag var innan"
Camilla serverar kaffe från cappucinomaskinen samtidigt som hon berättar. Hon ler och skrattar och ser ut som vilken ung, snygg mamma som helst. Det går inte att låta bli att förundras över hur stark hon måste vara, eller har blivit.

- Jag minns knappt hur jag var innan, den Camilla finns inte kvar. Hon trodde nog att hon var odödlig, nu inser jag hur skört livet är.

Vardagsproblem är lyx
Livets glädjestunder är många och Camilla njuter av att livet böjar likna en vardag.

- Jag längtar efter vardagsproblem, det är lyx, säger hon.

Ser ljust på framtiden
Behandlingarna är avslutade. För en dryg månad sedan strålades bröstet för sista gången och så sent som i förrgår opererades injektionsporten ut ur axeln.

Kroppen värker fortfarande av behandlingarna men Camilla har börjat tänka och planera framåt. Huset ska byggas ut och en ny båt ska inhandlas, helst redan idag.

- Jag ser ljust på framtiden men känner mig stressad, jag vill göra allt, nu.

Förväntar sig inget
Rädslan för ett återfall finns och vid minsta krämpa blir Camilla orolig.

- Folk bara förväntar sig att få uppleva sina barns student och bröllop. Det gör inte jag, jag är inte ens säker på att jag finns när Noel fyller tre. Jag kan bara hoppas.

Vårt möte närmar sig sitt slut och vi går ned till båten igen. Camilla och Noel kör mig från ön till fastlandet. På stenstranden säger vi hejdå till varandra. När hon åker tänker jag: hon kommer åka den här vägen, som frisk, många gånger till.

Källa: Intervju med Camilla Magnusson 071024