Amma. Aldrig!

Tänk att jag skrivit detta! Det var länge sedan:

----------

Det är märkligt tycker jag, att mammor tar så stor hänsyn till sin bebis att de glömmer tid och rum. På bussen drog en liten pojke i sin mamma. Hon satt bredvid barnvagnen och tittade ut. Barnet rafsade och slet i hennes kläder och fick tillslut fram vad han letade efter. En strut. En blek strut med rosa sugpip. Mamman lutade sig framåt. Det gick inte att låta bli att titta. Pojkens ena hand höll ett stadigt grep om bröstet och mungiporna blev vita av dess innehåll.
Bussen saktade ner och dörrarna pös när resenärer klev av och nya steg på. Barnet vred och vände på sig för att se bättre. Struten hängde med men mamman fortsatte att titta åt andra hållet. Det är den naturligaste saken i världen, tänkte jag och undrade hur långt bröstet kunde bli. Min kille armbågade mig i sidan.
– Är det inte förskräckligt!
Han hade fixerat modern och barnet med blicken. Ögonen höll på att hoppa ur sina hålor och näshåret böljade som koraller ur näsan.
Ett smackande ljud fick mig att vända tillbaka blicken. Barnet slickade sig nu kring munnen och tog sedan ett nytt grepp. Herre gud! tänkte jag och korsade armarna över mina egna bröst.
– Sådär skulle väl du inte göra?
– Aldrig!
Bröstgården framför oss förstvann och bröstet blev randigt. Det skulle jag väl inte?
Barnet släppte taget och jag andades ut. Mamman stoppade in sitt trötta bröst. Men sonen var inte nöjd, han ville ha mer. Rafsandet och slitandet började om och en ny strut gjorde entré. Jag satt som klistrad. Sluta nu! Det är bara en bebis som dricker mjölk, ett barn som tar sig en slurk. Han stör inte. Det är den naturligaste saken i världen. Ändå hade jag aldrig sett något liknande. Jag var oförmögen att bryta förtrollningen. Det gick inte att slita blicken från tuttscenen. Jag sträckte mig efter det enda motgiftet, avstigningsknappen. Plingade och klev av nästa.