Var fin om du ska lida pin

Du vet hur det är när man förbereder sig för något stort. Förväntansfullt planerar man vad man ska ha på sig. Fantiserar om vad som kommer att hända och vad man vill säga. Jag brukar träna danssteg framför spegeln och smygöva på repliker.

Just nu står jag inför den största dagen i mitt liv hittills. Jag har provskrikit och stönat lite, utvärderat olika ställningar och besökt ett förlossningsrum. Allt för att förbereda mig. Trots det kan jag inte föreställa mig hur det kommer att kännas att vara i rummet. Vagga och hänga med krökt rygg över en brits. Att iklädd Landstingets stora vita förlossningsrock bli ett med sjukhusets apparatur och teknik. Tankarna på mig själv iförd en oformlig bomullssäck bidrar inte till känslan av en outtröttlig och kämpandes urmoder. Jag längtar inte dit trots att jag otåligt räknar ned dagarna.

För tjugo år sedan längtade jag efter att mitt sjuårskalas. Jag räknade ned dagarna tills gästerna skulle komma. Klänningen jag skulle ha var vit med flera lager av tunt fladdrande tyg och broderad med silverglitter. Den kastade solkatter ifrån sig in i spegeln när jag provade den. I den var jag en discokula, energin sprutade och jag kände mig som en prinsessa. Varje gång jag såg klänningen stack det till i mig av spänning. Magen åkte Vikingagungan flera gånger om när jag höll klänningen framför mig och gjorde en piruett. Det var en del av uppvärmningen. När kalaset sedan var igång njöt jag och stal förstås hela showen.

Idag gör jag inte alltid piruetter men jag planerar vad jag ska ha på mig i god tid. Förberedelserna börjar i samma stund som jag blir bjuden till fest. Då kommer bilderna. Bilder av mig själv inför midsommarafton, när jag dansar i en prickig klänning kring midsommarstången. Äter sillunch i stickad polo och vinner sjukampen i slitna Leejeans. På samma sätt ser jag framför mig hur jag föder barn som en kanon. Jag pustar, stönar och tar i från tårna. Och tillslut vinner jag högsta pris, jackpot, tjugofemtusen i månaden tjugofem år framöver! Det enda som skingrar tankarna på denna Grand Slam är tanken på mig själv som en del av sjukhusrummet. Vaggandes i Landstingets vita förlossningsrock förvandlas jag inte till en discokula. Ingen kula i världen kastar solkatter ifrån sig om den inte är prydd med glitter. Därför ska jag föda barn i strass.

Jag övertygad om att jag kommer att göra större succé i omsorgsfullt valda kläder vid denna högtid precis som vid andra. Med symaskinens hjälp har jag byggt upp mitt självförtroende. Jag står, går och gör piruetter framför spegeln i min storblommiga färgglada förlossningsrock. Självklart är jag nervös nu när det snart är dags för premiär. Men efter alla piruetter längtar jag faktiskt efter att spela huvudrollen som den outtröttliga urmodern i blommigt.

Min näthinna skickar redan vinnarbilder till mitt självförtroende. Rocken kommer att göra det möjligt för mig att ta ut dansstegen ordentligt. I rätt outfit orkar jag dansa till klockan fem på morgonen. I ett par mjukisbyxor hemma i soffan hade John Blund slagit mig i huvudet för länge sedan. Han är inte bjuden. För när den verkliga huvudpersonen i mitt liv gör entré ska jag vara vaken.