Starkare än starkast

Stark, så känner jag mig i kväll. Har just varit på en promenad i kvällssolen, känt på vattnet i viken och nästan blivit yr av all rosendoft längs grusvägen. Det var bara en kort tur-och-retur-promenad men det är fint att känna rumpan och låren sträcka på sig utan att behöva få ont någonstans. Väl hemma har jag halat flaggan som hängt uppe flera dygn och insett att det kan inte bli ljuvligare än så här. Men så känns det inte hela tiden. Det är mycket man saknar som småbarnsmamma: sömn, tid, mat, träning och ork. Allt i en oändlig rundgång. Konstigt va, alltid längtar man efter något. När jag inte var gravid längtade jag efter det. När jag var gravid längtade jag efter att Molly skulle komma ut och nu längtar jag efter att få tillbaka min gamla kropp och berusad cykla genom Stockholm en tidig morgon efter en galen kväll på stan. Ja, alltid längtar man efter något. Slår vad om att jag längtade efter en ljummen kväll på landet med min familj sist jag drog genom stan på väg hem från krogen.