Mycket uppförsbacke

Jag skadade foten. Inte på ett image-skapande sätt i svarta backarna utan på plan mark när jag och Hugo skulle gå hem från Ica. På rygg låg jag och ylade: 1) för att det gjorde ont 2) på Hugo som sprang tillbaks till affären för att snatta godis. Ett rart par baxde hem mig och skidorna och lyckades få ut Hugo ur godis-hyllorna. Niklas tog emot i stugan, fortfarande förvånar det mig att han inte vart mer förvånad över att jag levererades buren till dörren, helt sansad sa han bara "Hej, har du gjort dig illa". Redan där började det, irritationen. Den höll i sig.

Doktorn som kom konstaterade att foten inte var bruten men ledbanden var av. Nästa morgon blev irritationen en kris. Niklas kollade på morgon-tv, jag påpekade en, två och tre gånger att det var läge att plocka undan frullen, klä på sig och gå ut så Molly fick sova och Hugo lajja. Sen var det för sent, barnen blev vilda/dödströtta. Innan de sedan kom iväg ut var Niklas ett svettigt ilsket bi, Molly skrek och Hugo grät. Och jag var arg. När vi sedan möttes sa Niklas att han var deprimerad och ville åka hem. Så typiskt! Bara för att han inte kan bränna i pisterna och jag ta hand om barnen... Diskussionerna argsinta och anklagelserna hårda.

Som tur var blev foten bättre snabbt, ledbanden var inte av, och anklagelserna avtog i samma tackt som smärtan. Dessutom kom min goda härliga vän Ellen på besök med sin man och förgyllde med god mat och glamour. Tack! Men sen blev vi sjuka. Först Hugo, sedan jag och nu Molly. Bilresan hem i bixthalka var tuff. Ont i kroppen, snoriga, skrikiga och febriga. På nyår somnade jag klockan tio. Som salt i såren for min kära goda vän Linda, min gudson Vilgot och deras ljuvliga familj till usa för att bo där o två år, mycket sorgligt.

Niklas och mitt nyårslöfte att ha mer roligt, träffa mer vänner och umgås mer med varandra har inte infriats under 2008:s första två dagar, men det kommer. Det måste det bara.