Jag ammade på 1:ans buss idag. Stående, med Hugo i ena handen och vagnen i andra handen. Mollie på magen. Hon bara gnällde och var inte nöjd, trots att jag tyckte jag gav henne allt innan vi gick till ut: mat, umgänge, ny blöja och mera mat. Men inte, hon var inte nöjd. Tillslut fick hon åka sele. Hon var inte nöjd där heller. Mot slutet av ärendet vi gjorde orkade jag inte höra hennes pip längre utan hängde ned selet och drog upp tröjan. Hon högg som en piraja.
Det är så fullständigt utmattande att tycka sig göra allt, vända ut och in på sig för att barnen ska vara nöjda, till och med det jag tänker "nä det tänker jag absolut inte göra" (som att tex amma i bärselet). Och att vara arg på ett liten bebis är ju ingen idé så det är ju bara svälja direkt men tillslut blir det fullt i svaljet och ledsamt.
Väl hemma lyckades jag, med Mollie fortfarande häng-ammades, bära upp matkassen, Emmaljungan och en sovande Hugo, upp för trapporna, in i hissen och vidare in. Då vaknade alla och ingen var på gott humör. Allra minst Mollie som visade sig ha feber.... igen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad ska man säga! Inget annat än att jag förstår dig så innerligt!
brev på väg på posten om det kan muntra upp. (Tar säkert en vecka dock...)
Kram Linda
Men usch vilken dag. och där fick du förklaringen till missnöjet. Så tycker jag alltid att det är. Man vrider ut och in på sig och sedan är det ändå inte bra. Och så blir man lite grr grr men sen är ungen sjuk och då får man dåligt samvete... KRAM TILL DIG!
Min make har skrivit en manual till dig ang. besöksräknare, kan ej posta den pga html-koderna. Om du ger mig en mailadress kan jag maila dokumentet.
Skicka en kommentar