Vilken tur att vi är två! tänker jag många gånger och förfasar mig över att ta hand om två barn själv. Nu har jag ändrat mig.
Helgen som gick var den bästa på länge. Hugo, Mollie och jag har gått på stan, matat fåglar, åkt skriskor och varit på semelkalas. Hugo har klätt på sig själv, satt på tandkräm och borstat själv, varit snäll med syrran och hjälp mig med maten. Mollie har fått aptiten tillbaka, skrattar så hon blir rosig, börjat förflytta sig bakåt och somnat lugnt i sin säng. Jag har pysslat och plockat och känt mig tillfreds.
Sen kom Niklas hem igen. Harmonin försvann. Vi blev överlyckliga att han kom hem igen men det blev disharmoni ändå. Plötsligt så förlitar man sig på någon annan. Blir irriterad för att ditt och datt inte plockas undan, Hugo vill inte borsta tänderna och Mollie bara skriker från spjälsängen.
När man är ensam mamma har man full kontroll, för att man måste, och man har heller inga ambitioner om att hinna umgås med sin kille. När man är tillsammans blir fokus annorlunda och förmodligen tilltal och tålamod också.
Någon som känner igen sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag känner igen mig! Man orkar och kan mer än man tror. Om maken är bortrest en vecka så går det kanonbra, tills en timme innan planet landar, då man liksom kapitulerar och inte tycker man duger åt nånting och känner sig sådär hjälplös och inte tror man ska orka en enda minut till. Plötsligt är energin och kreativiteten borta. Varför blir det så?
L
Skicka en kommentar