Milf kompis

Tänk om man var så här snygg som gravid. Då skulle jag vilja vara det hela tiden! Hon heter Helena och är min barndomsbästis, en riktigt "milf" som min granne skulle uttrycka det.

Bebis-stick!

Tänka sig att jag blev avundsjuk på någon som var gravid idag! Fattar det knappt själv, jag skulle aldrig orka med en unge till. Ändå stack ett o-så härligt-underbart-, jag-skulle-också-vilja-stick, mig hjärtat när Y idag berättade att hon var gravid. Men det var oplanerat och lite olyckligt, tycker hon, eftersom ettan fortfarande är liten, och jobb, plugg, ekonomi, relation och andra drömmar inte riktigt klarar av fler påfrestningar.

Realistiskt och väldigt modigt att överväga om det verkligen är läge för en till bebis då. Tycker jag. Bara för att man har familj är det väl inte helt självklart att vilja ha fler. Och även om man vill ha fler så måste det inte ske precis just nu. Tycker jag. Men det sticker i hjärtat, vilket gör det svårt att tänka. Till och med för mig, och jag är inte ens stucken på riktigt. Bara i hjärtat.

Go Annika, go Annika!

Jaha, då är man anställd igen då! Det lönar sig att vara uppkäftig-duktig-tjej, och tyst. Tyst, alltså chefen fick snacka, jag stod tyst upp för mitt krav och vips så mötte han mig halvvägs i löneduellen. Go Annika, go Annika!

Du hade rätt Pernilla, drömchefen var bara busy.

"Girighet förstörde hennes karriär"

Den som gapar efter mycket... ja ni vet. Så är det i mitt fall. Jag har nämligen blivit erbjuden mitt drömjobb som jag legat sömnlös över hela helgen (det stod tydligen mellan mig och någon annan super duktig tjej - och jag fick det!!). Och vad gör jag? Jo, jag gapar jätte stort och börjar dividera om lönen! Och nu vägrar drömchefen svara i telefonen när jag försöker nå honom. Bergis har han och den näst-bästa-men-mindre-uppkäftiga-tjejen skrivit anställningspapper, skrattat och pratat ihop sig om roliga projekt som hon kommer få sticka iväg på i Volvo-tjänstebilen.

Det här har hänt: Igår när jag kände mig lite kaxigare föreslog jag för drömchefen att han skulle möta mitt lönekrav och gå upp ett par tusen från den lön han erbjöd mig i samband med jobbet...

Och här står jag alltså nu, och minst sagt gapar. "Girighet förstörde hennes journalistkarriär!" kan det står i mitt personporträtt när jag går i pension och blir avtackad från lång tjänstgöring på försäkringskassans blankettexpedition (ett jobb som ams tvingat mig att ta när jag ratar allt annat) eller något...

Mycket att glädjas åt

Mollie vaknade bara en enda gång i natt, vi planerar en resa till Thailand om allt går i lås med mitt nya jobb. Och mina bröst är stora (nu när Mollie trappar ned). De ömmar lite men det är det värt, jag provar bikinis !

bild: resekoll.se
Dessutom kommer min flirtiga kompis V hit på lunch snart och ska berätta storyn om varför hon fortfarande är hemma med lillan. Pappan skulle ju ta över efter nyår?

Ensam mamma är bra mamma

Vilken tur att vi är två! tänker jag många gånger och förfasar mig över att ta hand om två barn själv. Nu har jag ändrat mig.

Helgen som gick var den bästa på länge. Hugo, Mollie och jag har gått på stan, matat fåglar, åkt skriskor och varit på semelkalas. Hugo har klätt på sig själv, satt på tandkräm och borstat själv, varit snäll med syrran och hjälp mig med maten. Mollie har fått aptiten tillbaka, skrattar så hon blir rosig, börjat förflytta sig bakåt och somnat lugnt i sin säng. Jag har pysslat och plockat och känt mig tillfreds.

Sen kom Niklas hem igen. Harmonin försvann. Vi blev överlyckliga att han kom hem igen men det blev disharmoni ändå. Plötsligt så förlitar man sig på någon annan. Blir irriterad för att ditt och datt inte plockas undan, Hugo vill inte borsta tänderna och Mollie bara skriker från spjälsängen.

När man är ensam mamma har man full kontroll, för att man måste, och man har heller inga ambitioner om att hinna umgås med sin kille. När man är tillsammans blir fokus annorlunda och förmodligen tilltal och tålamod också.

Någon som känner igen sig?

Hur ska det här sluta?

Att Hugo är en riktig tjejtjusare har jag ju redan berättat, men här kommer ett litet exempel från vår Konsum-shopping igår.

Hugo hjälper mig plocka upp varor på bandet, blir plötsligt blixstilla och stirrar på kassörskan och ler smått. Han lutar sig långsamt närmare henne och säger lågt:

- Jag tycker om dig!

- Vad sa du? frågade kassörskan.

Hugo höjde inte rösten utan lutade sig närmare ändå.

- Jag tycker om dig!

Kassörskan såg road ut, men tittade lite misstänkt på mig, som om jag låg bakom det hela för att få rabatt eller nåt. Hugo vinkade när vi gick. Charmknutte!

Varför luktar det så illa

ur vår diskmaskin? Grannfrun tror det beror på vällingmuggarna som står och surnar. Kan det vara möjligt, det luktar ju som om någon dött därinne!? Slår vad om att vi missat någon väsentlig rengöringsventil eller liknande.

Niklas är på grabbhelg till Norrköping, Hugo lajjar hon grannpojken, Mollie sover och jag har det behagligt. Det är egentligen bara lukten som stör... Så nu ska jag dricka kaffe, läsa diskmaskins-bruksanvisning och riktigt suga på denna lugna stund (i vardagsrummet).

Sju tveklösa sanningar om mig

Ready or not:

1) Jag lär in saker i sömnen. Det är väldigt praktiskt och funkar ofta mycket bra. Jag drömmer om lösningar och idéer och vaknar klok som en bok. Tyvärr är inte detta något jag kan bestämma mig för utan det händer bara. Skulle gärna ge ett exempel men kommer inte på någt just nu, låt mig sova på saken så ska jag presentera svaret imorgon.

2) Rastlös som få! Känner mig ofta som ett barn med myror i brallan. Det ska gå undan i min omgivning. Svarar inte Niklas på tilltal pronto kan det ryka en kopp, eller så ryker jag.

3) Obotlig tävlingsmänniska. Egenskapen sätter in både i tid och otid. Ibland då jag kör bil, ibland i joggingspåret och ibland när andra bloggar har fler besökare än min!!!

4) Stavar som en krata. Något som jag har haft mycket komplex över och ständig nojjar över.

5) Under tonåren snattade jag massor. Slutade för länge sedan, men det är egentligen först sedan jag blev mamma som produkter, som jag tycker kostar mer än de är värda, inte talar till mig längre. Nu har jag jättehög moral.

6) Jag är sifferblind och ser knappt skillnaden på olika valörer. Vilket kan resultera i olika lustiga utspel efter hemnet-surfing.

7) Jag har vinnarskalle och ser fler möjligheter än svårigheter. Det finns faktiskt inget som är omöjligt.

Nu vill jag i min tur utmana Linda och Leila!

Hugo har lärt sig skriva

sitt namn på datorn vilket han stolt visade idag:

HHHHBBBBGGGGGGUUUUUOOOOOOOOOOÄÄÄÄÄÄÄÄÅÅÅÅÅÅÅ

Sju sanningar om mig

Jag har blivit utmanad av Pernilla att berätta sju sanningar om mig själv. Måste tänka en stund på vilka sanningar jag ska berätta. Återkommer.

Körde som en galning

för att hinna till min intervju i Infra City kväll. Ni vet, zickzackade mellan filerna för att hålla tempot. Parkade snabbt som f-n och rusade in i foajen (17.29!) samtidigt som jag tog upp luren för att ringa mötesobjektet och säga att jag var där. Då visade displayen nio missade samtal och två nya sms. Mötet var inställt. Ny tid 09.00 i morgon.

Blev så glad att jag blev tvungen att gråta lite när jag kom hem och hittade det här fina kuvertet på hallgolvet. Till mig och Hugo. Jag tummade på det och hämtade Hugo tidigare för att få öppna försändelsen från kära Michelins i USA. Tårarna kom igen när jag läste, bara för att det var ett så härligt brev, Linda är så härlig och det är sorgeligt att de inte kan komma hit och äta stroganoff med oss och det är så underbart att få post som inte är räkningar och Hugo blev så glad och ville genast åka till Karlaplan dit han fått för sig att Columbus ligger.

Så blir kulturhuset ditt!

Suktar du också efter vackra hus som du passerar på promenaden? Du kan sluta tråna, jag vet hur det kan bli ditt!

Jag har ett favvohus vid Brunnsviken som jag alltid fantiserar om. Det skulle vara perfekt för oss, nära stan men med naturtomt och med uppsikt över båten... Dessutom är det så vackert, spröjsade fönster, snickarglädje och med två gigantiska verandor att inta kvällsfikat på. Åhh så ljuvligt! Sagt och gjort, jag ringde på, en dam öppnade. Jag berättade mitt ärende och hon berättade hur man går till väga: man tar anställning på Djurgårdsförvaltningen. Utmärkt! Jag är ju i jobbsökartagen....

Bild: Hade inte kameran med mig på promenaden så Stinas landsställe får symbolisera mitt drömhus.

Mannen bakom din kräm

Idag träffade jag mannen bakom din ansiktskräm. Martin. Vi gick i plugget ihop och stötte på varandra idag. Det visade sig att han är kemist och producerar hudkrämer. Vilket jobb! Den senaste krämen han blandat är tydligen något alldeles enastående och ska lanseras i vår. Wow! Jag är helt fascinerad.

Vi var tretton och gick i högstadiet när vi lärde känna varandra. Då jobbade jag extra i korvmoj och sög ibland på korvarna innan jag sålde dem! Martin fick mig att tänka på det. Sjukt! Hoppas han inte har samma sjuka humor som jag hade då.

Mollie tyckte inte det var lika kul som jag att prata med Martin så vi gick, men jag fick med mig hans visitkort. Det här vill jag höra mer om! Vill du, och vad skulle du vilja fråga Martin i så fall?

Nu handlar det om MIG

Tänk att jag har uppskattat höra "Jag vill ha dig!" Hua, idag får jag gåshud! Jag menar det finns det ju många som gör, vill ha mig alltså. Frågan är istället vad jag kan få. Tala om det, och jag är din!
bild: goodies.nu

Adhd - min vardag

"Föreställ dig att du idag bestämt dig för att plocka upp alla leksaker som ligger på golvet. Du börjar med att ta upp en liten plastbil och ska lägga den i lådan men på vägen dit ser du plötlisgt en tidning på soffbordet.... måste du genast läsa... det vore gott med en kopp te... du fyller vattenkokaren... du borde torka bordet... då ser du att det är en himla röra i bokhyllan... du börjar sortera bland böckerna. Leksakerna har du redan glömt bort."

Caroline Wikman har adhd och så här ser hennes vardag ut, läser jag i tidningen mama. Ehhh, lider inte alla mammor av det här, låter som en vanlig måndagförmiddag, tycker jag? Senast hittade jag telefonen i kylskåpet.

Svängt mina lurviga

Tänka sig att mina partypants åkte också på tillslut. Grannfrun fyllde år och det vankades vin och pizza klockan åtta. Det var gott och jag ramlade hem först på morgonkulan, svettig efter att ha dansat. Så pass att jag har träningsvärk i hela kroppen och ett lila långfinger.

Trots att sömnen blev minimal i natt känner jag mig lyckligare än på länge, full av energi. Och det behövdes! Hugo har haft pannkakslunch för tre dagiskompisar idag, vi har städat lägenheten, lekt i parken och lagat middag till svärmor. Och svärmor bjöd på årets första semla, eller Selma som Hugo säger.

PS. Långfingret blir lila när jag dansar eftersom jag knäpper med det hela tiden. Nu blir ni nyfikna va?

En kärleksmorgon

Först såg jag inte vad det stod, men när jag gjorde det blev jag varm och glad och kär. Jag är faktiskt rätt lätt att smörja.

Niklas sover på soffan

Fredag kväll, och Mollie har ingen känsla för fredagsmys utan skriker. Jag sitter längst ut på stolkanten och försöker slappna av mellan mina "godnatt" till henne var 5 minut. Svårt. Mest funderar jag på vad jag gör för fel.

Läste ni Metro idag. En smile-gubbe prydde tidningen och de hälsade välkommen till Metros glada dag. Men en tredjedel av introt på första sidan innehöll ord som svält, katastrof och översvämmningar. Chefredaktör Per Gunne beskrev vad tidningen INTE innehöll idag, men fick mig, trots hans positiva fortsättning, ändå att se svältande barn, flodvågor och gråtande mammor framför mig. Nä, Per Gunne, du kan bättre.

Jag log ändå idag för jag träffade ett gäng häliga mammor, promenerade längs brunsviken och köpte två fina korgar på rea. Just nu ler jag dock inte. Så fort Mollie dunat in ska jag göra det samma. Niklas e ute, har bäddat på soffan till mr partypants.

Jag - urmodern i blommigt

Alltså ni bara måste läsa min kåseri om min egenhändigt sydda förlossningsrock där jag talar om mig själv som "den outtröttliga urmodern i blommigt". Jag hittade den i min gamla textmapp från 2004. Här är ytterligare ett smakprov ur texten: "Vaggandes i Landstingets vita förlossningsrock förvandlas jag inte till en discokula. Ingen kula i världen kastar solkatter ifrån sig om den inte är prydd med glitter". Intressanta tankegångar. Jag hade helt enkelt för mycket tid att tänka! Läs den här!

Föder Martina Haag i blommigt tro?

Läste just ett inlägg på Martina Haags blogg. Hon ska ha sina egna kläder på förlossningen. Det skulle jag med när Hugo föddes. En blommig förlossningsrock skulle det vara. Jag sydde den själv och den skulle ta bort all sjukhus- förlossnings- och sprutskräck. Det gjorde den inte, och till slut åkte en landstingsrock på i alla fall, men barnmorskorna fick något att fnissa åt. Är övertygad om att det funkat om den varit av mjukare material. Undrar vad Martina valt?

Därfär vill V ha en trea

- För att familjen ska bli så dynamisk som möjligt.
- Men hur orkar du?
- Jag tänker och planerar långsiktigt.

Så svarade min väninna när jag frågade hur de orkar planera ett tredje barn.

Långsiktig planering är inte min starka sida. Jag är mer för "qvick fix". Kanske är det därför jag och Mollie har det så disharmoniskt tillsammans. Jag känner mig faktiskt nära desperat. Inget funkar och jag är så vansinnigt trött att jag inte orkar efterleva rutinerna som ska strukturera upp sömnen, maten och umgänget. Inte så dynamiskt alltså! Kan ett tredje barn ordna den saken kanske?

Dynamisk betyder: självverkande, kraftfull; rörlig, energisk, företagsam, aktiv, driftig (motsatsord: statisk)

Smallass wedding

Bjöd in mig och Mollie till grannfrun på middag ikväll. Av en händelse ringde den andra grannen, L, på hennes dörr när jag kom dit. Vi tre, tretioåriga donnor (och Mollie), åt vardagsmiddag och drack rött vin, pratade om äktenskap. Jag har nu bestämt mig för att inte skynda på Nikas och mitt bröllop. Det kan vänta ett år, eller två...

Båda grannfruarna är gifta och fann tröst i varandras upplevelse av att ha haft det skitjobbigt första halvåret som äktade. Smekmånaden blev inte som de tänkt sig och undra på det. L tog med sig 29 väninnor!!! Och värdinnan fick svamp dag ett på smekresan efter ett dopp i poolen.

Träning och vikt var andra ämnen som avhandlades. Värdinnan vill gå ned i vikt. L bara gapade och berättade om hur det är i Botswana där hon kommer i från. Smala tjejer är bland det oattraktivaste som finns. Kvinnor ska ha "big asses" som L uttrycker det, och värdinnan är inte i närheten av "big" någonstans. L talade även om dig själv och sitt "big ass" med självklarhet och stolthet, och hon är verkligen ur-snygg. Underbart, hoppas att det smittar av sig på fler tjejer.

En peruk hjälper

Man kan knappt tro det när man läser min blogg men jag är glad ibland. Jag påstår till och med att jag är en mycket gladare person sedan jag fick barn, tänka sig va!

Men det hjälper att skriva om det som är jobbigt. En peruk kan också hjälpa. Mig i alla fall.

Det är här får mig att le idag:

1. Ellen o jag power-walkade igårkväll, det hänger i.



2. Hugo och jag såg Bolibompa-bilen påväg till dagis.



3. Niklas lät mig sova en extra timma i morse och han tog med sig soporna ut när han gick.



4. Mollie har inte feber, hon har smakat på gröten och hon har bajsat.



5. Mamma och Judit är hemma igen.



6. Jag har flera nya jobb på gång.



7. Apelsin-hälsingen till bvc-tanten som jag överraskade henne med idag (som ett tack för hjälpen (och för ett äpple) som jag fick av henne igår när jag och Mollie gråtandes var på mottagningen i 4 timmar).



8. Glada tillrop på min blogg!

Alla goda ting är åtta, eller? En vän är på god väg. Hon har anförtrott mig att de planerar sitt tredje barn. Jag är grymt impad speciellt som båda hennes barn är yngre än Hugo men äldre än Mollie. Samtidigt är det hjältinnor som hon som får mig att undra vad man själv håller på med. Jag tycker det är tungt medan hon vill ha en till, vad kan hon som jag inte kan? Måste genast ringa och fråga

Utpumpad

Jag ammade på 1:ans buss idag. Stående, med Hugo i ena handen och vagnen i andra handen. Mollie på magen. Hon bara gnällde och var inte nöjd, trots att jag tyckte jag gav henne allt innan vi gick till ut: mat, umgänge, ny blöja och mera mat. Men inte, hon var inte nöjd. Tillslut fick hon åka sele. Hon var inte nöjd där heller. Mot slutet av ärendet vi gjorde orkade jag inte höra hennes pip längre utan hängde ned selet och drog upp tröjan. Hon högg som en piraja.

Det är så fullständigt utmattande att tycka sig göra allt, vända ut och in på sig för att barnen ska vara nöjda, till och med det jag tänker "nä det tänker jag absolut inte göra" (som att tex amma i bärselet). Och att vara arg på ett liten bebis är ju ingen idé så det är ju bara svälja direkt men tillslut blir det fullt i svaljet och ledsamt.

Väl hemma lyckades jag, med Mollie fortfarande häng-ammades, bära upp matkassen, Emmaljungan och en sovande Hugo, upp för trapporna, in i hissen och vidare in. Då vaknade alla och ingen var på gott humör. Allra minst Mollie som visade sig ha feber.... igen!

jag är medelålders

Insåg det idag. Av den enkla anledningen att jag inte längre läster Rocky i DN längre, jag väljer faktiskt bara en serie och det är Medelålders puls. Tycker ofta den är mycket bra.
Bild från serieframjandet.se

Mitt i en vidrig natt

Niklas har flera gånger hävdat att bästa julklappen var Sova hela natten-boken som han fick av Mollie. I natt tror jag han är av en annan åsikt. Jag med.

Klockan är 3.22 och vi har varit vakna sedan ett och något. Senaste timman har jag legat och läst i boken för att finna tröst. Det är så otroligt svårt att inte handla efter sina instinkter, men boken säger: gör det inte - barnet blir förvirrat och det blir det bara värre.

Sovkuren har faktiskt hjälpt oss, det har blivit mycket bättre, natten till i dag sov hon tio timmar! Ska man då verkligen inte få ta upp trösta, och gud förbjude, amma lite en annan natt? Boken och Niklas är benhårda. Jag vill skrika högt, precis som Mollie.

Svänga arm

Svänga med armarna är väldigt underskattat och uppskattas nog bara till fullo av oss med barn som helst vill åka vagn överallt. Hugo fick en tuff cykel i julklapp som han vill cykla överallt med. Super kul, det innebär att jag kan just svänga med armarna istället för att köra honom.

Trampbilsträning

DN skriver hur mycket som helst om träning och hur du håller nyårslöftet idag. Jag har faktiskt infriat mitt nyårslöfte, tränat och ätit upp mig idag.

Familjen Munter/Lagerberg hade som bekant inga tränings-löften, däremot ska vi ha ett roligt år 2008, lovade vi.

Vi grundade med en stor god pannkaks- och fruktsallads-lunch innan vi gav oss ut på cykel-promenad. Färden ledde till stora spännande Humlegården. Där kan jag varmt rekommendera trampbilarna i parkleken, grymt roliga att speeda runt på, ger starka ben och Hugo uppskattar att bli jagad.

Sol i Munterland

Det är en härlig dag idag. Inte ens alla kissiga lakan kan ändra på den saken.

Är du sjuk? Träna inte!

Förkylningen hänger i, jag snorar och hostar än. Om jag fortfarande hade instruerat aerobic hade det varit jobbigt att hitta vick nu. Det var av den orsaken jag slutade. Jag var sjuk, Niklas och Hugo var sjuka och bacillerna gick bara runt i familjen, vi blev aldrig friska, och jag satt i telefon hela tiden. Vikarier var omöjliga att hitta! Ibland körde jag pass ändå eller så kände jag mig dålig för att jag inte gjorde det. Nu när huvudet varit fullt av snor i två veckors tid, tänker jag att det är skönt att inte behöva sitta i telefon mitt i allt nysande, annars saknar jag instruerandet väldigt mycket.

Har man feber eller någon form av förkylningssymptom ska man inte träna, så är det bara. Men att bara vara lite hostig kunde vara okej om man tog det lite lugnare. Svår avvägning, och som instruktör var det svårt att ta det lugnt! Men tänk på:

Det är inte bra att träna när du är sjuk!
1) Det ger sämre resultat eftersom din kropp använder energin åt att göra dig frisk.
2) Tillfrisknandet försvåras eftersom immunförsvaret inte orkar jobba lika bra.
3) Risk för svåra sjukdommar som hjärtmuskel- eller hjärtsäcksinflammation.
4) Du smittar. Stanna hemma tills du i frisk, om inte för din skull så av hänsyn till dina gym-kompisar.

Fanfar, konfetti och jubel!

Mollie har sovit två hela nätter, mellan 19.00 och 06.00, i sin säng! Det är helt otroligt, allt om behövdes var lite jävlar annamma och fem-minutersmetoden. Jag har tidigare varit motståndare av metoden eftersom mitt hjärta brister av att höra henne ledsen och arg, nu rekommenderar jag det varmt.

Första kvällen tog det ca 60 minuter, andra kvällen tio. På natten har vi inte lyft upp henne och hon har somnat om själv. I natt vaknade hon en enda gång.

Mera glädje: 1) Hugo har inte kissat i sängen på två nätter, vilket innebär att jag kan ägna mig åt annat än att tvätta på fm. 2) jag ska på ytterligare en intervju på fredag, I am hot!) 3) Hugo grät inte när jag lämnade honom på dagis idag.

Trasig bil och inget lönelyft

Bråttom, bråttom för att hinna till min intervju i morse. Men bilen låter så konstigt, skrapigt och smälligt. Stannar på första mack för att fråga. Killen provkör och säger "oj, oj, bromsarna är helt slut, jag skulle inte köra mer om jag vore du." Så det blev till att hyra en bil och jag fick bita mig i tungan för att inte säga "vad var det jag sa" till Niklas. Det var ju nämligen han som kollade upp ljudet och sa att det "absolut inte var någon fara", åtgärder kunde vänta till nästa besiktning.

Hann som tur var i tid till intervjun och det gick bra. Känner mig fortfarande attraktiv men inte lika tvärsäker som förut. Lönensamtalet utvecklades inte som jag tänkt. Hon frågade:
- Hur mycket har du idag?
Är det inte intressantare att fråga efter mitt löneanspråk, tyckte jag, men blev genast generad och berättade min nuvarande lön. Hon sa att hon inte fick hicka men att jag inte kunde räknar med något jätte lyft. Typiskt, vi får hoppas på att bilreparationen inte blir dyr då!

Imorgon ska jag på en annan intervju, mycket spännande.

Jag är attraktiv!

Har blivit erbjuden ett jobb på kul informationsavdelning. Roligt, spännande och skönt. Ska träffa marknadschefen samt vd en gång till i morgon.

En sagolik söndag

Söndagen blev nästan lika förtrollad som filmen jag såg. Förtrollningen bröts förstås när klockan slog midnatt, som i alla sagor. (bild från sf.se)

Men först hade jag hela dagen för mig själv! Min underbara man insisterade på att jag skulle gå, jag var inte svårövertalad men har svårt att glädja mig alls just nu. Hur som helst gick jag, utan att först tala om när Mollie borde sova, att Hugo inte borstat tänderna... Jag bara ropade "hejdå" och drämde igen dörren.

Rea-kläder för flera gånger ett fyra siffrigt belopp fick det att rycka i mungiporna. Jag tog mig tid att testa alla kläderna innan jag köpte dem, satte mig sedan och drack en latte och hade just bestämt mig för att inte ha bråttom någonstans. Då dök det upp mammor överallt. Med barn. De hade inte heller bråttom eftersom deras barn snällt sitter i sina vagnar, mammorna provar kläder, pratar dämpat och ler mot sina barn. Ungen i vagnen brevid mig där jag åt lunch, låg på rygg och jollrade hela lunchen. Sedan slumrade hon sakta in (helt av sig själv) medan mamman tog påtår och pratade förtoligt med sin väninna.

Då är det svårt att inte undra, det är svårt att inte jämföra sig. Jag gjorde det hela dagen, med i stort sett alla jag såg. Hur gör dom? Vad gör jag? Är barn födda så vaninnigt olika eller är allt mitt fel? Varför sitter mina barn inte still och ler? Tröttsamma tankar i alla bemärkelser.

Jag räddade mig själv in på bio. "Förtrollad". En underbart rar film om kärlek i sagorna och vad som händer när saga möter verklighet. Jag skrattade så jag grät när prinsessan damp ned i knät på prinsen, de såg varandra för första gången och han sa: "Lets get married tomorrow". Underbart, tänk om det kunde vara lite mer så i verkligheten. Alla barn i biosalongen tittade på mig under föreställningen. Men tänka sig: jag sket i det och skrattade högt vid fel tillfällen hela tidan.

Sedan åt jag tidig middag och drack vin med en väninna innan jag mötte familjen hemma och förtrollningen bröts. Ännu en lååång natt med amning, kiss i sängen och hår-tvistande. Mot sådana nätter hjälper inte en dag på singeldag på stan eller en sann kärleks-kyss av min drömprins. Tyvärr.

Sjuk, men inte SÅ sjuk

Tänk om jag bara är sällskapssjuk, dramatik-sökande eller en vanlig hypokondriker. Visserligen åkte vi till barnakuten med remiss från husläkaren som tog sig an oss så det fanns tydligen anledning till oro, men på akuten fick vi efter en timma vända hem igen. Skönt men ändå lite pinsamt.

Påminner mig om när jag själv låg i ambulansintaget efter ett sjukt bra aerobic-pass. Jag hade galet ont i foten och for till akuten, svimmade och blev placerad på en första parkett vid just ambulansintaget. Från min brits såg jag en kille som blödde från huvudet. Personer kördes in på bår och läkare hastade fram och tillbaka. Efter ett kvarts dygns väntan var det min tur att bli undersökt. Jag hade börjat må lite bättre, och foten gjorde inte så ont längre, men det kunde jag ju inte säga då, efter så lång väntan. Hånad, trött och rätt ledsen åkte jag hem efter att ha blivit ordinerad två alvedon. Inte ens ett bandage fick jag! Inte så sjuk alltså, jo, sällskapssjuk i så fall.

Mycket uppförsbacke

Jag skadade foten. Inte på ett image-skapande sätt i svarta backarna utan på plan mark när jag och Hugo skulle gå hem från Ica. På rygg låg jag och ylade: 1) för att det gjorde ont 2) på Hugo som sprang tillbaks till affären för att snatta godis. Ett rart par baxde hem mig och skidorna och lyckades få ut Hugo ur godis-hyllorna. Niklas tog emot i stugan, fortfarande förvånar det mig att han inte vart mer förvånad över att jag levererades buren till dörren, helt sansad sa han bara "Hej, har du gjort dig illa". Redan där började det, irritationen. Den höll i sig.

Doktorn som kom konstaterade att foten inte var bruten men ledbanden var av. Nästa morgon blev irritationen en kris. Niklas kollade på morgon-tv, jag påpekade en, två och tre gånger att det var läge att plocka undan frullen, klä på sig och gå ut så Molly fick sova och Hugo lajja. Sen var det för sent, barnen blev vilda/dödströtta. Innan de sedan kom iväg ut var Niklas ett svettigt ilsket bi, Molly skrek och Hugo grät. Och jag var arg. När vi sedan möttes sa Niklas att han var deprimerad och ville åka hem. Så typiskt! Bara för att han inte kan bränna i pisterna och jag ta hand om barnen... Diskussionerna argsinta och anklagelserna hårda.

Som tur var blev foten bättre snabbt, ledbanden var inte av, och anklagelserna avtog i samma tackt som smärtan. Dessutom kom min goda härliga vän Ellen på besök med sin man och förgyllde med god mat och glamour. Tack! Men sen blev vi sjuka. Först Hugo, sedan jag och nu Molly. Bilresan hem i bixthalka var tuff. Ont i kroppen, snoriga, skrikiga och febriga. På nyår somnade jag klockan tio. Som salt i såren for min kära goda vän Linda, min gudson Vilgot och deras ljuvliga familj till usa för att bo där o två år, mycket sorgligt.

Niklas och mitt nyårslöfte att ha mer roligt, träffa mer vänner och umgås mer med varandra har inte infriats under 2008:s första två dagar, men det kommer. Det måste det bara.

tomten var inte snäll

Skulle vilja berätta att nya året startat lysande, att fjällresan var fantastisk och att jag har laddat batterierna och känner mig som en ny människa. Gissa vad! Så är det INTE. Tyvärr.

Men julafton var juvlig, så jag berättar om den först. Klockan 09.00 steg solen och gjorde himlen rosa över Ramundbergest fjäll. Niklas körde förmiddagen i pisten, Molly sov i vagnen och jag och Hugo styrde snowracern som två galningar. Vi åt medtaget fika, snön gnistrade och vi skrattade. 14.00 serverades julbordet på hotellet lagom tills Molly somnat eftermiddagsluren. Hugo hittade några kompisar och höll hov på hotellets lekrum medan jag o min vackra man tittade varandra djupt i ögonen, drack snapps och åt oss äkligt mätta. Sen var det dans runt granen och tomten kom på besök. Först 19.00 kom vi hem i stugan igen och började med klapparna som låg och vätade där. Jag fick en fleecetröja av Niklas och en söt tavla av Hugo. Kvällen slutade tidigt men alla var glada, och lyckliga. Men sedan, dagen efter, på juldagen, vände allt och det blev uppförsbacke.